Jag hoppas innerligt att hon har det bra och att hon får vila i frid. Att min morfar står vid pärleporten och tar emot henne med öppna armar!
Hon var så fin min mormor, världens snällaste människa.
Man kan säga att det var min mormor och morfar som uppfostrade mig till den människa jag är idag, då min mamma endast var barn själv då hon fick mig, 18 år!
Detta var väl egentligen väntat.
I juni förra året så ringde min mamma till mig en morgon och berättade att mormor trillat ner för trappan. Hon hade vart på toaletten på natten och sen trampade hon fel och föll handlöst ner för trappan.
Hon bröt näsan, sprickor i okbenen på bägge sidor samt att nacken hade tagit stryk.
Sen dess blev hon sig inte lik. Hon var inte den mormor jag var van vid.
" Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand,
och strödde mellan orden
för livets början och
livets slut
sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång
till soluppgång
Det var den sista dagens
morgon
Jag stod som harens unge,
när han kom
Hur ångerfull jag var
inför hans vackra sång
Då tog han mig och satte mig
i korgen
och när jag somnat,
började han gå
Döden tänkte jag mig så.
Bo Zetterlind"
Vila i frid mormor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar