I går var jag på två föreläsningar, genom mitt jobb, på Lundsbrunn.
Den första föreläsningen höll Sören Olsson i, ni vet han som skriver Sune och Bert i hop med sin kusin Anders.
Han bjöd verkligen på sig själv och hade en helt otrolig utstrålning och humor som gjorde att man var helt fokuserad på honom, på varje ord han sa.
Han var helt otroligt fantastisk!
Han föreläste bland annat om att vi oroar oss så mycket och att vi använder det där automatiska nej:et till våra barn 99 gånger av 100 gånger!!! Ovh det är för att vi vill så väl.
Vi människor vill ha kontroll och har vi inte kontroll så känner vi oro. Vi "tänker upp oss". Alltså vi tänker tex att om Adam, 8 år, vill klättra i träd så säger jag nej för jag vet vad som kan hända. Han kan ramla och bryta benet och bli hemma i från skolan vilket leder att han kommer efter i skolan och då kanske han får gå om en klass och då mår han dåligt och blir isolerad och sitter inne och spelar tv-spel och äter chips och då blir han överviktig och när han kommit upp i tonåren så börjar han missbruka alkohol och sen efter några år står han där själv utan vänner eller familj och har ingenstans att bo och lägger sig då på en parkbänk och fryser i hjäl 20 år gammal. Känner ni igen er? Vi kanske inte riktigt går så långt, men jag tycker att han har en poäng :)
Sören jämförde också livet med en orientering. Vi får en karta när vi föds, som inte är färdig, men allt eftersom vi växer upp så hjälper omgivningen till att fylla på kartan med olika saker. Och när vi är klara för att själva, på egen hand, komma ut i världen så får vi en kompass. Men i bland så kommer vi till olika skeden i livet där kartan inte kommer överens med kompassen. Vi kollar på kartan och kommer fram till tex en sjö på den vägen vi ska vandra. Vad kan vi göra då?`1. Låtsas om som om vi inte ser sjön och bara fortsätta att gå vilket leder till att vi dränker oss själva. 2. Vi ritar in sjön på våran karta. 3. Vi knögglar i hop kartan och slänger den.
Detta är tre olika alternativ för hur man hanterar överraskningar i livet, händelser som man inte hade räknat med.
Sören berättar om sin förstfödde son som har Downs syndrom, det var något som han inte hade inritat på sin karta.
Och jag tycker detta är en väldigt bra jämförelse med hur vi kan uppfatta livet.
Han prata också om en sak som jag inte kan släppa riktigt, det är om man själv väntar barn eller någon i ens närhet. Då brukar man ju alltid säga: "Bara bebisen är frisk, sen spelar det ingen roll om det är en pojke eller flicka" vilket leder till att man lägger ansvaret på barnet.
Det viktigaste är ju faktiskt att barnet blir älskat, ansvaret ligger ju på föräldrarna!
Sören och hans fru har skrivit en bok om sin pojke med Downs syndrom: Prins annorlunda. den kommer jag helt klart att läsa!
Sören avslutar med att säga: att det största misstaget vi kan göra är att gå omkring och oroa oss för att göra misstag. Alla måste få göra misstag!
Jag rekommenderar er verkligen att gå på hans föreläsning om ni får möjlighet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar