Jag eller vi (jag och Bengt) har fått vissa vibbar i från många i vår umgängeskrets att de tycker att vi är för slapphänta med Adam. För det första, sköt erat och skit i vårt!!!!!
För det andra så har Adam alltid vart väldigt framåt motoriskt och är väldigt social. Men han blir väldigt glad och exalterad när det kommer folk och hälsar på eller om vi åker någonstans med mycket folk. Han är vild och har alltid vart det!
Det många inte förstår är att om man har ett väldigt aktivt och framåt barn så väljer man sina strider. Ett tag fick vi ställa upp köksstolarna på bordet för att han annars tog dom och klättra upp på bänken. Nu klättrar han upp på bänken utan att stå på något, och det kan han göra 10 gånger om dagen, tillslut orkar man inte ta dessa bråk utan han får klättra upp helt enkelt. Vissa som är hos oss blir helt förskräckta medans vi knappt reagerar och det är så det är!
Det ni kanske inte ser, som vi gör, är att han är helt otrolig vad gällande att hålla balans och att kunna parera när han ramlar. Han är otroligt duktig vad gällande finmotorik och han är väldigt nyfiken och vill vara med överallt!! Han har utvecklats mer på vissa områden än vad många av hans jämnåriga kamrater har gjort.
Vi älskar honom precis som han är och skulle för allt i världen inte byta ut honom mot någon annan, även om det i bland kunde vara skönt att han lugnade ner sig lite!
Och tro det eller ej, men han kan sitta och titta på en hel film efter dagis!
Jag tycker inte att jag ska behöva förklara mig eller försvara mig. Adam är mitt och Bengts barn och det är vi som har ansvaret för honom, hur vi uppfostrar honom det är upp till oss!
4 kommentarer:
Du har så rätt Erika! Adam är erat barn och du är en jättebra mamma som fokuserar på hans kunskaper och fördelar!! :-)
Tack Alexandra! Du är en av få som förstår o det sätter ja stort värde på <3
Vad bra! Det du skriver är så sant! Bryr er inte om vad andra förväntar. Adam er ert barn, det är ert hus och ni väljer hur ni stötter honom och hjälper honom att bli en trevlig människa som tror på sig själv. Kunde inte låta bli att reagera på det du skriver. Jag jobbar ju med barn med bl.a. ADHD eller autism och där får jagdagligen träffa föräldrar som känner sig så dåliga är ensamma för att alla omkring de tar rätten till att säga vad de gör fel. Varför tycker folk att de kan säga åt andra hur de ska uppfostra sina barn? Hjälp i stället för att döma!
Tro på er själva och på era barn! Det är den enda pedagogiken som håller.
När jag läser tillbacka, verkar det som att jag skriver att Adam också har ADHD. Det var inte alls det jag menade utan jag menade att jag hör många föräldrar berätta om att folk inte accepterar deras sätt att umgås med barnet. Precis som du beskriver.
Skicka en kommentar